Ja imorgon har det gått 4 månader och för att summera det hela så har mitt liv verkligen varit upp och ner. När jag tittar på mina barn är jag världens lyckligaste som faktiskt har fått TVÅ barn. Det är konstigt hur livet spelar spratt med en. Förut trodde jag inte ens att jag skulle kunna få ETT. Och efter ETT tänkte jag att jag måste ha minst två. När det inte gick så lätt så tänkte jag "varför njuter jag inte av det jag har istället för att sträva efter något mer?". Då blev jag gravid. Fortfarande kämpade vi men jag hade släppt "prestationsångesten" och jag tror att det hjälpte till mycket. Det och lite hormoner.
Efter förlossningen har jag haft såna fysiska besvär som verkligen har satt sig på mitt psyke. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kan vara meningen att man får en massa hjälp innan och under förlossningen men att man direkt barnet är ute ska klara sig själv och bara hamna i någon "bebisbubbla"? Båda mina förlossningar har ju varit svåra på olika sätt men att det skulle bli så svårt efteråt hade jag ingen aning om. Jag har försökt ta den hjälp som finns men helt ärligt så tycker jag att det är kass hjälp att tillgå. Nästa vecka ska jag träffa en kurator få se om det hjälper.
I min journal står det att jag hade tredje och fjärde gradens bristning. Ni kan ju googla för att förstå - men kortfattat så klarade jag just så pass ändtarmen. Hade den brustit hade jag nog inte suttit här idag. Förutom den bristningen så hade jag också en bristning som gick längs vänster sida inåt - den var ungefär 10 cm lång som jag har förstått det. Jag syddes under 3 timmar efter förlossningen och utöver bristningarna så fick jag såklart också några ytliga stygn också.
Det som har varit tyngst var nog att alla på BB sa att jag skulle sätta mig och gå osv. för att jag skulle kunna det. Känslan när folk säger att man SKA kunna något men då det verkligen inte går, det är jobbigt. Jag har ingen aning, men min chansning är att ingen av de som sa så har själva varit med om den förlossningsskada som jag fick. Jag är oerhört frustrerad över att det inte känns som att man tas på allvar i vissa situationer. Jag vill inte skylla på någon enskild person utan jag tycker att de flesta som arbetar på BB är HELT fantastiska och det gör ett fantastiskt jobb. Men ibland kan jag bara känna så här i efterhand att de, med sin utbildning, borde ha förstått hur nedgången jag faktiskt var.
En natt var jag ex. själv med Dio och bad om att få hjälp med att värma ersättningen inför matning (jag slutade ju amma bland annat på grund av att jag verkligen inte kunde sitta upp och inte heller ligga på sidan och amma) - eftersom jag hade problem med katetern och knappt kunde gå eller stå. Jag hade rätt långt till micron som jag värmde vattnet till vattenbadet i. Det var en helvetesnatt på det sättet att jag var tvungen att gå själv och sen var tvungen att genomlida helvetesnatten med helveteskatetern som i princip var lös, men som jag inte fick ta bort förrän kl 4 på morgonen. Eller den skulle åtstramas då och tas bort när jag kände mig kissnödig efter det. Som tur var fick jag hjälp av en tjej som kunde värma vatten åt mig till slut. Dio var också orolig hela natten men eftersom de hade fullt upp med födslar så kunde de helt enkelt inte hjälpa mig. Bara det är ju tragiskt. Men det är ju absolut inte de arbetandes fel, utan ett allmänt känt problem med underbemanning.
När katetern var borttagen så kunde jag inte kissa heller. Det var ett helvete i flera veckor som innebar att jag var tvungen till en början att stå på alla fyra i duschen å sen stå i badkaret för att till slut stå lutande över toaletten. Jag tror inte att någon som inte har varit med om detta kan förstå hur socialt jobbigt det är att behöva veta att det måste finnas en dusch nära tillhands för att ens kunna kissa. Jag gav mig fan på att jag ändå skulle bege mig ut och leva livet, med bindor stora som blöjor bland annat (på grund av långvarig blödning) men det var tungt många gånger. Jag ska ärligt säga att jag tror att jag valde bort amningen faktiskt räddade mig i allt detta. Men ni som har valt bort amningen kanske som jag, har varit tvungen att förklara mig inför i princip varje människa som arbetar inom vården efter det beslutet. Jag är glad över att det var mitt andra barn och att jag hade ammat mitt första barn. Just i det har jag känt mig stark och klarat av de situationer som känts jobbiga, men jag kan bara tänka mig hur det känns för andra som inte är lika starka i just det.
Efter förlossningen har jag sökt hjälp flera gånger och fått vara in på gynekologiska kontroller för att mitt psyke ska förstå att det inte är något som är fel. Men det var först för snart 2 veckor sedan, då jag fick träffa mannen som sydde mig (tillsammans med en kvinna som jag varit inne och träffat en gång efter också) som jag faktiskt kunde känna att livet började vända till det positiva på allvar. Efter flera besök och samtal där jag har blivit mer förvirrad än bekräftad över vad jag faktiskt har för förlossningsskador, bland annat på grund av att de inte läst min journal HELT eller RÄTT (?), så fick jag äntligen bekräftat att det var så som jag själv hade trott. Men när man i vissa fall får höra att man inte alls har brustit och själv liksom har känt stygn ÖVERALLT, då börjar man helt seriöst fundera på om man själv är HELT störd i huvudet. Det var jag inte, tydligen haha. Nämen det kan jag känna i efterhand är helt fruktansvärt att det var så. Jag borde ju ha litat på min egna känsla men det är inte så lätt när man själv absolut inte vågar titta efter och såklart litar på den som sitter där med en stor lampa och verktyg för att kolla hur det faktiskt ser ut. Men tydligen kan man se så fel?
Jag har skrivit att jag skulle till uriterapeuten (som för övrigt heter urOterapeut) och där fick jag lite övningar och annat som har hjälpt mig mycket, men fortfarande är det psyket som inte riktigt hänger med i allt som händer fysiskt.
Jag har sedan förlossningen verkligen försökt promenera och träna så som de på BB sa att jag skulle kunna göra. Men jag har verkligen inte kunnat. När jag äntligen träffade mannen som sydde mig så fick jag förstå att min inre bristning var så svår att sy att man hade sytt rätt stramt vilket gör att jag har en ärrvävnad som är väldigt stram. Den sitter som i min vänstra ljumske och det är den som har gjort att hela kroppen har skrikit "SITT INTE PÅ MIG" i ca. 3 månader. Detta har såklart också påverkat resten av kroppen på grund av snedbelastning och eftersom jag har varit så dålig i kroppen sedan jag blev gravid (nu för över 1 år sedan) så påverkades kanske kroppen desto mer än vad den skulle ha gjort om jag hade kunnat träna, eller ens varit stående varje dag innan förlossningen. För en vecka sedan fick jag också komma till den sjukgymnasten (som jag hade fått för mig var expert på såna förlossningsskador men det var visst bara allmänt bäckenbottnar) som jag blivit remitterad till. Jag var dit för 5 veckor sedan och fick då en stretchövning att göra varje dag till besöket förra veckan då han korrigerade bäckenet på mig. Detta var (tyvärr kanske) inget nytt för mig. Jag visste att jag var sned och jag har korrigerat korsryggen flera gånger förr. Jag blev lite besviken när jag förstod att det "enda" han skulle kunna hjälpa mig med var det (efter första besöket) men bara stretchövningen gav väldigt mycket för ärrvävnaden faktiskt. Så efter mitt första besök hos honom kunde jag börja promenera längre sträckor och som mest har jag ibland kunnat promenerat 7 km på en promenad.
Efter korrigeringen förra veckan har jag dock bara promenerat en gång då ryggen gör rätt ont och jag dessutom har börjat besväras på höger sida på samma ställe som jävlades under förlossningen. Det blir som strålande kramper som jag inte vet vad de beror på. Han som la ryggbedövningen denna gång sa att han trodde att det kunde bero på att den lades snett vid förlossningen för Millie (2012) och jag skulle ju få hjälp med det också - men så här efter förlossningen skickas jag bara mellan olika avdelningar och ingen vet vems ansvar det är att ta tag i det. Men jag ska inte ge mig.
Jag ska också kolla upp vilka försäkringar som kan hjälpa mig. Jag kan tydligen få ut 3.000 kr pga förlossningsskadan men den summan är enligt mig ett skämt. Jag är oerhört tacksam för att vi har gratis mödravård här men alltså om ni bara förstod hur mycket pengar som har gått till mediciner, körning och läkarbesök EFTERÅT. Jag hade ju också medicinering under hela graviditeten som har kostat pengar - men under graviditeten kostade i alla fall inte läkarbesöken pengar.
Det är mycket funderingar så här i efterhand och jag tror det blir bra att få prata med någon kurator om det. Men ibland tappar jag hoppet även om en sådan hjälp då jag tycker att de är sjukt oprofessionella många av dem. Särskilt då de ska ta en första kontakt med mig. De drar konstiga slutsatser och antaganden innan de ens har lyssnat på mig.
När det var dags för återbesök hos barnmorskan så visade det sig att min vanliga barnmorska var sjukskriven och jag fick en annan. Det stod en notering om att de gärna skulle göra en gynkoll på mig pga min bristning men hon tyckte inte det var nödvändigt. Hon tyckte inte ens det var nödvändigt trots att jag inte själv kunde avgöra om jag ens var färdigläkt och fortfarande hade så ont. Jag bad också om ppiller och då började hon såklart genast prata om samlivet. Vilket samliv? tänkte jag. Jag berättade om detta för mannen som hade sytt mig när jag träffade honom för 2 veckor sedan. Han skrattade och sa "ja vilket samliv? Jag förstår att du känner så" - men sen kunde vi också samtala vidare utan konstiga antaganden eller slutsatser.
Jag är oerhört tacksam över den fantastiska personalen som ändå har funnits där och särskilt tacksam till de två doktorer som sydde mig. Och kanske lite extra till mannen som lättade upp hela mitt liv genom att kunna ta mig på allvar och prata om det på ett mer lättsamt sätt. Men jag vet också att det kan kännas lättare just efter ett läkarbesök men att de tunga tankarna kommer tillbaka ibland och det är dem jag vill jobba bort.
Hur detta nu än blev så är jag så sjukt glad och lycklig över mina barn. Jag får skratta varje dag åt Dios fantastiska personlighet (Millies också såklart!!) och jag har börjat kunna känna mig "föräldraledig" på riktig nu. Jag kan ju äntligen ta hand om båda mina barn helt själv!
Jag lever också på lyckan av att jag fick vara så "med" under själva förlossningen och det var sjukt fränt faktiskt!
Jag vet att man aldrig kan veta från gång till gång, eller från sätt till sätt - men min slutsats av MINA erfarenheter är ändå att "snitt is the shit" som en sa. För mig gick det bra.
På återseende!
