Jo, nu är vi 4.

Den 8 februari kom han äntligen till världen, Millies lillebror Dio. Ca 4300 gr (ja jag kommer inte ihåg exakt ;)) och 52 cm lång.

Hela familjen nyförlöst ;)

Efter att ha varit på kontroll fredagen den 5/2 utan någon känsla för att något var på g så började jag känna lite smått på lördagen att det kanske var något. Vi åkte därför in och övernattade på BB. Vi blev hemskickade på söndagen och efter att ha spenderat hela dagen hos mamma och Hans, där Millie hade övernattat, så kom vi hem till Btk där jag hoppade av hos Annas föräldrar eftersom hon var där och hälsade på (våra grannar). Efter att ha varit där ca. en timme så promenerade jag hem de stackars 100 meter som det är mellan husen och jag hann bara in så kände jag att jag behövde på toa. Jag hann nästan till toalettstolen innan jag blev väldigt blöt. Vattnet gick! Tänkte jag i alla fall. Jag ringde in och vi blev ombedda att komma in för att kika om så var fallet.

Väl inne på BB kunde de inte konstatera att det var vattenavgång eftersom att pH-värdet inte var över 4,5 utan låg på 3...hmm... Så här i efterhand är jag fortfarande säker på att det var lite vatten för jag var ju alldeles blöt verkligen!

Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem men eftersom vi hade ordnat barnvakt åt Millie igen (hos hennes faster) så valde vi att stanna kvar.

Under natten mot måndagen började jag få kraftigare sammandragningar och på morgonkvisten - vid 4-tiden blev jag öppnad av en bm till 4 cm. Vid 5-tiden fick jag en morfinspruta och efter ett tag fick jag en TENS-maskin. Man fäster som elektroder fram ner mot ljumskarna och bak på ländryggen och ställer in så att den sänder små stötar hela tiden och när värkarna kommer så trycker man själv in en knapp som gör att stötarna blir betydligt kraftigare och som möter värken. Den var fantastisk.

Vid 11-tiden tog de hål på mina hinnor så det kom (mer) vatten och 13-tiden var jag öppen 6 cm och valde att ta Epiduralbedövning (rygg). Då fick jag inte ha kvar TENS-maskinen men ryggbedövningen tog bra. Jag hade dock sjukt mycket besvär av min höft och högra sidan av ryggen vilket gjorde att jag skrek mig genom värkarna och tvingade Gurra att klämma på höften rejält under resterande del av hela förlossningen. Så ungefär 10 timmar satt han och klämde där utan paus stackarn. Men för mig handlade det banne mig om överlevnad eller inte. Inget annat tyckte jag gjorde särskilt ont faktiskt.

Klockan 18:00 var jag öppen 10 cm och nu när jag läser anteckningarna som Gurra har gjort så blir jag förvånad över att jag var öppen 10 redan då - med tanke på att han är född först 22.27. Jag trodde inte att det höll på så länge efter 10 cm. Men tydligen. Mellan kl 19-21 hade jag väldigt ont då värkarna kom så tätt och aldrig ebbade ut vilket gjorde att jag aldrig hann vila emellanåt. Då ville jag gå hem. Men till slut fick jag dem att stänga av det värkstimulerade droppet som jag hade fått vid 13-tiden... Då blev det lättare och jag kunde andas in mina egna värkar bättre. Och trots att de värkarna var mycket bättre än vid Millies förlossning (som slutade med snitt eftersom värkarna var för "dåliga") så  fick jag ändå försöka att krysta ned honom. Det fungerade inte riktigt så bra som vi hade hoppats och det blev tal om snitt... MEN! till slut fick jag ändå ner honom lite och jag hade börjat krysta på "riktigt"........ När jag trodde att han nästan var ute så gjordes en kontroll som visade att det var rätt "långt" kvar ändå, vilket gjorde att snitt kom på tal igen. Då blev jag helt uppgiven men när min bm Malin tittade på mig och sa "om du är med på detta så är jag med - ska vi testa att jag trycker på magen medan du krystar under värken få se om det hjälper?" så kände jag bara hur energin kom tillbaka och jag fick världens kraft och ba "ja nu jävlar kör vi". Sagt och gjort. Jag har absolut ingen aning om hur länge eller hur många krystvärkar jag hade men jag vet att de drog 4 gånger med sugklocka (1 gång släppte den) under perioden och helt plötsligt kom han ut! Jag minns alla ansikten som var i rummet (just skiftbyte så massor av folk där inne) och att det första jag såg var könet.........

Han var ute! Vår Dio.

Efter ett tag började jag plötsligt blöda en massa och de förstod inte riktigt varifrån blodet kom - så de försökte stoppa blödningen samtidigt som de skulle försöka förstå var den kom ifrån. De såg till slut att jag hade brustit i den inre regionen vilket gjorde att de hade trott att blodet kom från livmodern men den kom från bristningen så då blev jag förd till operation där jag låg 3,5 timme. Jag hade ett enormt adrenalinpåslag så deras "lugnande" som jag tror att de försökte söva mig med gick inte riktigt... Jag hade ju en jättebra bedövning så det var inte för det, utan de ville nog bara att jag skulle få sova lite. Men icke. Jag låg där och berättade vad jag jobbade med, vars jag kom ifrån, vilka som bor i mitt barndomshem idag (gratis reklam för Wallers djurpensionat och äppelodling) osv ;)

Jag minns att jag mitt under meningarna ibland sa "nä nu minns jag inte alls vad jag pratar om"...och så började jag med något nytt (vad jag tror i alla fall) igen... Men jag var vid gott mod tills jag hörde att de behövde blodpåsar och ringde och eftersökte det. I mina öron lät det som att de inte hittade nå blod så då trodde jag att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju som tur var inte.

Det känns fantastiskt att jag fick vara så "med" under hela förlossningen och själva den har jag glädje av. Det som däremot inte har varit glädjande är att den inre bristningen har gjort att jag fortfarande inte kan sitta. Jag kan sitta i vår soffa och jag kan sitta på knä en stund - men jag klarar inte av att sitta på en stol eller att gå och stå som jag hade hoppats på.

Nu har det snart gått två veckor (var av en här hemma) och Gurra får fortfarande dra det största lasset med Millie, Dio, hus, hem och jag. Förhoppningsvis vänder det snart. Jag försöker vara positiv men det är faktiskt sjukt svårt när jag har varit dålig hela graviditeten och verkligen längtat efter att få må bra igen. Jag har ju bara hört hur allt är fantastiskt efter en vanlig förlossning så jag hade aldrig ens funderat över hur det kunde bli efteråt. Jag var bara rädd för förlossningen...

Igår fick jag dessutom en släng av migrän igen - något jag hade hoppats hörde ihop med graviditeten, men nu vet jag inte. Jag vill verkligen inte leva med det för det är så otäckt då det kommer när som helst och det inte går att göra något åt.

 Jag avslutar här och bjuder framöver på lite bilder från vår första tid här hemma :)