Igår började människor i min närhet att dela en länk på sociala medier;
Den handlar om att barnmorskor i Norge reagerar på att nyblivna mammor ser på telefonen när de ammar.
Detta skulle vara dåligt för anknytningen till barnet - det är tydligen viktigt att ha ögonkontakt med barnet under amningen.
Det här var också något jag fick veta när jag gick på föräldrakurs med mitt första barn. Då tänkte jag så här "jamen hur ska jag ha tid att titta på mobilen när jag ammar? Självklart ska jag amma när jag ammar och se på mobilen när jag kan se på mobilen".
När jag kom hem som nybliven mamma och hade fått en massa tips och hjälp med hur amningen skulle fungera - utan att den gjorde det på det sättet den fungerade så "fantastiskt" för alla andra så ammade jag ibland i 1,5 timme per GÅNG. Dvs. att jag ammade ibland över 10 timmar/dygn...
Dessa 10 timmar tittade inte mitt barn på mig nästan en sekund för det enda hon såg var mitt bröst - fast mest blundade hon faktiskt. Att jag då skulle sitta och stirra på henne i 10 timmar kändes verkligen inte sunt - varken för henne - för mina ögon, för min nacke eller för mitt psyke. Jag hade väldigt svårt att hitta "rätt grepp" i amningssituationerna vilket gjorde att jag inte orkade hålla i den där boken som de gärna tyckte att man kunde läsa när man ammade - alltså skönlitteratur. Fantastiskt - avslappnande, osv. Det enda jag orkade hålla i var min mobiltelefon eller ett papper möjligtvis. Hur skulle jag kunna bläddra i en bok med en hand? Dessutom verkar jag inte vara ensam om att tycka att man blev ganska slut i armarna i början när man ammade eftersom att ställningen att hålla var något nytt för kroppen.
Nä vet ni vad? Jag tycker det är HELT sjukt att en mamma som lämnar sitt spädbarn en stund för att städa, sy, måla, läsa böcker, träna eller baka anses vara en FANTASTISK mamma - en stabil och trygg mamma som lämnar barnet, duktig osv. En mamma som lämnar ett spädbarn en stund för att läsa intressanta inlägg på sin mobiltelefon däremot - det är en mamma som tappat anknytningen till sitt barn. Mår förmodligen dåligt och måste nog ha hjälp.
Så vad är skillnaden? Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå varför jag är en sämre mamma för att jag är intresserad av andra saker än vissa andra mammor? Det är väl HELT FANTASTISKT att vissa mammor vill sitta och titta på sina barn när de ammar 10 timmar/dygn. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att det är de mammorna som ser på sina barn och känner denna fantastiska anknytning i denna fantastiska bäbisbubbla (jag kommer alltid att skriva BÄBIS, inte BEBIS ;)). Men vissa av oss andra mammor har aldrig varit i någon "bäbisbubbla". Vi har aldrig känt att det varit kul att stirra på NÅGON i 10 timmar/dygn. Vare sig det är sig själv eller den man älskar. Vi försöker överleva och ge våra barn den mat de behöver, utan att själva gå under. Varför inte låta oss hålla i mobilen dessa stunder om det hjälper oss att orka amma 6 månader istället för 2 dagar?
Vem av er andra vet hur mycket anknytning vi har med våra barn resterande 14 timmar av dygnen? Jag kände mig BETYDLIGT mer harmonisk av att ha kontakt med mitt spädbarn de stunder hon inte satt fast vid mitt bröst. Då kunde vi båda koncentrera oss på varandra och vi log och skrattade vidare med varandra. Om jag hade suttit och stirrat på henne de 10 timmar jag ammade också hade jag garanterat lagt ifrån mig henne efteråt för att just; baka, titta på mobilen, träna, städa eller göra något annat.
Jag kan inte förstå att det hela tiden läggs så otroligt mycket fokus på att TEKNIKEN är något dåligt att hålla på med medan det är fantastiskt utvecklande, harmoniskt och nyttigt att göra andra saker.
Jag skulle vilja påstå att vi alla är fantastiska! Å självklart räknar jag in pappor också! De kan också ge mat via flaska och göra saker samtidigt!
Tror ni de hade mer anknytning till barnen förr? Jag vill minnas att flera i min mammas generation som vuxit upp på bondgårdar knappt hade varit med sina föräldrar förutom just vid matsituationerna. Då arbetade både kvinnan och mannen i jordbruket i princip dygnet runt. Nu får många av oss gå hemma med betalning och har betydligt mer tid med våra spädbarn - ska vi då behöva ha dåligt samvete för att vi faktiskt vill ha en paus ibland? En paus för att orka med resterande del av dagarna med allt vad det innebär?
Många gillar också att vara nära sina barn, bära dem nära HELA dagarna. FANTASTISKT för dem. Själv är jag inte så. Själv älskar jag att hålla i mitt barn men inte hela tiden. Jag vill inte hålla om NÅGON hela dagar. Då går jag under. Är jag dålig för det? Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är väldigt nära både mitt eget barn och andras barn. Jag älskar att få mysa och umgås med barn runt omkring mig - men jag måste också få säga nej när jag själv inte orkar. Självklart tar jag hand om mitt/andras barn när de har ett behov av det - men även jag måste få ta en paus för att orka. Om jag då väljer att se på min mobil istället för att baka bullar - det borde var upp till mig. Jag tror verkligen inte att det skadar mitt barn att jag inte tittar på hen när jag ammar. Jag tittar på mitt barn såååå mycket på övrig tid.
Vi måste sluta anta att alla har samma erfarenhet av att få barn. Förstår ni att allas bröst ser olika ut till exempel? Det kan alltså innebära att det är väldigt olika hur lätt/svårt det är att amma barn. Kan ni också förstå att alla har olika typ av mjölkproduktion - det kan också göra det svårare/lättare för människor att amma, Kan ni förstå att vi har olika intressen? Bara för att JAG gillar tekniken kräver jag inte att DU ska göra det - men för att DU gillar att titta på ditt barn hela dagarna - tvinga inte mig att göra det. Det blir aldrig bra i slutändan.
Uppmuntra varandra istället och var öppna för att vi har olika erfarenheter och kunskaper på området barn.
Är det konstigt att många får depressioner efter de har fått barn när de hela tiden matas med hur de BÖR eller SKA vara/agera? Så länge inte barnet mår dåligt så bör vi fokusera på ATT vi gör något istället för HUR vi gör något anser jag.
Självklart tycker jag inte att det är bra att utesluta en anknytning till barnet vad man än väljer att göra istället - men att ANTA att de som sitter med sina mobiler tappar anknytningen till sina barn tycker jag är FEL.
Jag avslutar med en annan skrivelse i "ämnet":
http://blogg.sydsvenskan.se/nordfrancke/2015/10/26/och-sa-tar-vi-det-igen-dom-aldrig-en-annan-mamma/
