Älskade, älskade snö.
Jag älskar Dig.
Försvinn inte bort från mig.
Så.
Nu kan jag fortsätta.
Vilken vecka. Fullt upp. Gurra sjuk och jag åkte på nämnd i onsdags. Försäkringskassan gav mig tillåtelse. Efter 6,5 timmar hemifrån (med mat och resa) så var jag TOTALT slutkörd. Ibland tror jag som att jag ska orka men inser sedan att det är svårt. Jag har självklart umgåtts med mina kompisar vissa kvällar vilket jag tycker jag jag ska göra. Annars hade jag nog blivit djupt deprimerad... För det är vad jag känner att jag blir när jag är hemma så här länge. Samtidigt som jag inte har ork till nästan något alls på en vecka, så försöker jag ibland tvinga mig ut bara för att jag inte ska bli psykiskt nere på resans gång. Jag är en väldigt social varelse kan man ju lugnt säga. Och får jag inte träffa folk vet jag inte vad jag ska göra.
Vi hade babyshower för Elin J igår kväll - himla mysigt :)
Men då vaknade jag och mådde dåligt i morse. Det blev en lång och stor frukost med Gurra som fortfarande inte är frisk. Millie skjutsade vi på förskolan innan det. Hemskt va? Får man göra så? Ja om föräldrarna är sjuka får man faktiskt ha barnen på förskolan. Och Gurra jobbar ju men han har ju rätt till raster också - precis som alla andra. Och då är det självklart att vi fikar tillsammans när vi båda är hemma. Men jag kan ha dåligt samvete varje dag om jag skulle tänka efter. Varför orkar jag sitta här framför datorn men jag orkar inte ta hand om mitt barn? Jo, jag har verkligen insett det. Jag har ett ryggskott som gör att jag mestadels fortfarande bara kan sitta, stå, gå och ligga om vartannat på dagarna. Det gör att jag inte kan hänga med på vad Millie vill göra. Och jag känner att hon blir jättebesviken. Vissa dagar har jag haft henne hemma då jag har känt mig pigg och hon har varit slut. Men när jag ser att hon blir understimulerad så tycker jag att det är fantastiskt skönt att hon kan få vara där med sina kompisar istället.
Jag har också haft henne hemma, eller hämtat henne tidigare, då vi fått besök av andra barn med föräldrar. Då kan jag sitta medan de leker.
Jag inser att det är sååå mycket tankar i allt detta för mig. Jag kan inte riktigt slappna av. Jag har ju skaffat barn för att jag vill umgås med dem. Inte för att jag vill lämna bort dem - samtidigt som jag vet att hon har så fantastiskt roligt där (oftast) så jag inte vill hålla henne hemma hela tiden heller. Och problemet när jag har henne hemma är att jag faktiskt inte orkar. Vad tror ni händer då? Jo jag utnyttjar att Gurra är hemma och försöker få han att både jobba och se efter Millie. Det fungerar inte i längden.
Förra torsdagen var det som att något hände med ryggen i alla fall - den blev som bättre på nått sätt. Så jag har faktiskt promenerad 3 ggr på en vecka + 2 gånger på stan. Jag ska ju röra mig varje dag men nu pratar jag om 20 minuters promenader utan att vara döende efteråt. Jag får egentligen inte promenera mer än 10 minuter/gång men jag känner att jag klarar detta och jag vill se något annat än grannarnas hus.
Hur som helst så verkar det tyvärr ha gått tillbaka lite sen i tisdags då jag började få lite ont igen, och efter dagens promenad så fick jag lite ont igen och blev slut. Så jag kanske får återgå till 10 minuter igen då. Jag har dessutom klarat mig utan foglossningsbältet sedan en vecka tillbaka. MEN jag har ju inte städat eller gjort så mycket sysslor som jag gjort tidigare heller. Kan ju vara därför.
Nåja, det här blev ju en roman....
Jag återkommer med ett lite lättare inlägg snart.
Ha en fin dag allesammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar