Varför fira en "vit jul"?

Ni kanske har hört talats om "En vit jul"? (http://www.vitjul.se/om-vit-jul/)

Jag har inte alls sluppit alkohol varje jul, inte ens sedan jag fick Millie. Tror jag drack nån öl för två år sedan... För mig handlar det om så mycket mer än att bara skippa en öl eller två. 

För mig som vuxen tycker jag att det kan vara helt okej att ta sig en öl, snaps eller annat. Om du är en person som kan ha kontroll över ditt drickande. Tyvärr är det så många som inte kan ha kontroll över sitt drickande - och det är för dem och deras anhöriga som Vit jul är oerhört viktigt. För mig handlar det om att skapa ett liv där jag själv och människor i min närhet är viktigare än en sup, eller andra beroenden för den delen också. Jag kommer aldrig att ta mig an "Vita" perioder men ni som gör det - sluta inte reflektera över det när perioden är slut - fortsätt alltid reflektera över era handlingar.

Jag har själv vuxit upp med alkoholfria jular. Ja det låter kanske konstigt men vi hade aldrig alkohol hemma eller flödandes vid högtider. Kanske berodde det på att min pappa var full vid de och andra tillfällen? Ja nu låter det kanske ännu konstigare men jag hade ju typ aldrig sett alkohol eftersom att han smög med sitt drickande - så jag visste ju inte om att han var onykter...

För mig handlade julen aldrig om fest utan överlevnad och vila typ.

Vi hade fantastiska jular hos min mormor och morfar och sen i samma hus när min morbror tog över det. Men jag minns också att det var mycket bråk och stress inför jul. Något som tyvärr hänger kvar hos mig än idag.

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle fortsätta i samma spår när jag själv fick barn, men jag hamnar lätt där ändå.

Nu handlar det mer om stress och irritation för att jag vill försöka ha det så perfekt som det bara går - och hur lätt har det varit när man ska flänga runt hos folk för att hinna träffa alla som man vill - just på julafton? Min farfar dog i år - så det här blir nog mitt första år som jag inte träffar honom på julafton...det betyder också att jag inte träffar resten av pappas släkt på julafton... Våra julaftnar senaste åren har varit på följande sätt:

Farfar på förmiddag, mamma och Hans till lunch/eftermiddag och Åbyn på kväll - alternativt byte på Åbyn och mamma och Hans (eller hos morbror Björn) vartannat år... Men att vara på minst tre ställen under julafton tog nästan knäcken på mig. Nu har vi bestämt oss för att fira på ett ställe på julafton och på ett annat ställe på juldagen. Men det är inte heller lätt för alla att acceptera... Men jag inser att jag verkligen måste tänka på mig själv och min stress - för ingen mår bra av att hela tiden försöka vara andra till lags hela tiden...

Och för att återgå till Vit jul så insåg jag här ikväll att detta nog är 12:e året som jag brottas med stressen av att min pappa vill ge julklappar och ska ringa stup i kvarten i någon månad innan jul. Oftast ringer han såklart onykter - och samtalen handlar om vartannat om när och hur vi ska ses samt att han inte vill ha något alls med oss att göra, hur dumma i huvudet vi är, hur icke intellektuellt begåvade vi är och vilka idioter vi är som aldrig ställer upp för vår pappa. Hur tacksamma vi borde vara för att han vill ge oss pengar osv. 

Men ikväll kände jag verkligen hur less jag blir. 

Jag vet att alkoholism är en sjukdom - men att någon beter sig så illa är inte okej - trots att det är sjukdomen som talar. Det här betyder inte att pappa  bara säger sådana saker när han är onykter utan sjukdomen har även tagit över det som tidigare var hans friska, nyktra sida. Även när han är nykter kan han vara så sjukt otrevlig och säga så sjukt otrevliga saker till oss barn. För han är ju offret? Ja visst, han är offret för sjukdomen, men han har under åren fått ALL möjlig hjälp men aldrig tagit emot den utan bara försökt komma undan för att fortsätta sitt missbruk.  

Ja ikväll var ju pappa såklart onykter - det är ju kväll - och fredag - och nära jul. Jag hade ringt honom för att han ville veta vad han skulle köpa till Millie i julklapp. Tyvärr möttes jag snabbt av besvikelsen av en sluddrande pappa som talar om att det är så synd om honom som har genomlidit tragedier i veckan - alla skyller på han men han har inte gjort något. Han erkänner att han druckit två öl och jag säger att jag då vill att vi pratas vid en annan dag. Han fattar inte så jag avslutar samtalet medan han skrattande säger att han inte är full av två öl. Sen får jag ett mobilsvar. Tänker att jag ändå måste lyssna igenom det när det kommer andra efteråt så jag lyssnar. Där talar han sluddrande om att han verkligen inte vill träffa någon av oss till jul och att han aldrig vill ha med oss att göra igen... Som vanligt inför jul alltså. Alltid samma mönster.

Som sagt, det är 12:e året nu...skulle ha varit 13 år om det inte vore för att jag ett av åren inte hade någon kontakt med honom. Nu är jag på väg dit igen. Jag vill inte att mitt (snart MINA) barn ska behöva växa upp med en mamma som jämt ska behöva försöka hjälpa deras morfar att bete sig bra i telefonen och när vi ses för att försöka låtsas ha en normal relation när det inte finns någon normal relation.

Jag har i flera år försökt avstyra det här med julklappar och pengar till jul mellan oss, för de skapar inget annat än osämja. Antingen ringer han och trycker på hur otroligt mycket pengar vi ska få av honom och dessa ska vi alltid få insatta på konto eftersom i inte ska ses (i år skulle vi få hela 1000 kr - så mycket har vi aldrig fått förr så det har inte handlat om några stora summor direkt) - eller så har vi fått julklappar som han ska ringa och fråga om i flera månader efteråt - ibland ta tillbaka och ibland vill han bara påpeka vad vi har fått av honom. Det som är tråkigt tycker jag, är att det finns folk omkring honom som tycker att han ska ge oss saker och driver på detta trots att vi barn inte vill ha något av honom. Vi tycker att det vore kul att träffa vår pappa nykter och göra något nån gång - men då blir det ju flera veckors projekt kring det och slutar oftast med en onykter pappa som ber oss dra åt helvete innan dagen är kommen,

Det är såklart lättare att inte ta åt sig med åren - men samtidigt sedan jag själv fått barn har jag så sjukt svårt att acceptera hur man kan bete sig så mot sina egna barn. För mig finns det inte ens det som alternativ. Jag vill göra allt för mina barn. Jag skulle aldrig be dem dra åt helvete eller säga att de är dumma i huvudet - för jag förstår inte ens hur man kan känna så inför sina barn. Jag försöker intala mig - det jag vet - att det inte är min pappa som talar - utan alkoholismen... Men vet ni? Jag vill inte ha en alkoholist till pappa - jag vill ha en pappa till pappa.

God Vit Jul ni som behöver tänka över ert alkoholbruk. 

Själv tänker jag alltid över mitt alkoholbruk och det kommer jag förhoppningsvis alltid att göra.